Riket

Rövarhövding Ramunder behärskar skogstrakterna mellan Närke och Västergötland – vildmarken Tiveden. Själv har Ramunder sin boning på norra sidan om skogen, medans hans dotter Skaga residerar vid sjön Undens södra strand. Denna sjö är den största i Ramunders rike.

På östra sidan sjön Trehörningen bor en ung jägare kallad Junker Jägare. Han uppvaktar Skaga och lockas att ansluta sig till Ramunder och hans folk.

Många vägar leder genom Tiveden och Ramunder behärskar dem alla. Han har mycket folk hos sig, så har även Skaga och Junker Jägare. Deras huvudsakliga sysselsättning är jakt och fiske och – i varje fall för Ramunders del – röveri…

Under kort tid varje sommar drar Ramunder till sjön Undens östra strand och slår läger invid Trehörningen för att där avjaga området mellan Unden och Vättern. Dit kommer också Skaga med sitt folk.

Det är liv och rörelse under detta stormöte. Expeditioner ordnas för jakt och fiske. Folk träffas, tävlingslekar ordnas. Röken står tät från matgropar och lägerbål och då och då vittnar hemkomna vaktstyrkor om att åter har några vägfarande – ensamma eller i följen – plundrats på sina tillhörigheter och egendomar. Mat och dryck flödar. Vildmarken blommar upp till ett glatt marknadsliv.

Ramunder tar in på rövarborgen och håller hov med sina hövdingar Skaga, Junker Jägare liksom Ura Kaipa – hans rövarchef.

Folket är förlagt i strängt åtskilda byar. Där råder mönstergill ordning. Byhövdingar är utsedda. Byarna har fått namn och flera byar är sammanförda till tingslag, med en lagman. Ramunder välde vilar på en väl genomförd god ordning. Lika är det med Skaga och hennes folk.

Vid de stora lägerbålen tjänstgör lägrens gudar. Vid något tillfälle låter Ramunder en kristen präst – en gråbroder – framträda för att med sina ord försöka påverka den kristne guden att rikt välsigna lägret – med jaktlycka och goda fångster. Kanske söker han även inplantera goda och milda seder och tankar hos Tivedens vilda invånare.

Den stora samlingsplatsen – Tingvallen – ligger i sluttningen ned mot Trehörningen och där fylkas, när lägret byggs och när de bryts, samtliga för att ta del av Ramunders ordningsföreskrifter, maningar och belöningar för berömliga gärningar.

Mycket händer under dessa sommardagar från tidigt till sent, från soluppgång till lägerbålens sista glöd har falnat och tystnad råder, allt under det nattfågeln med mjuka vingslag gör sin rond över de nu ganska stilla byarna.

Så börjar en ny dag … Låt oss vara med!

 

Kapitel 1

 

Kapitel 2

Morgonljusets första bleka strimmor bröt nattens mörker mellan storgranarna i den djupa Tivedsskogen och en ensam fågel trotsade natten och kylan med sitt sjungande. Gryningen var i dagande och fler och fler av skogens invånare började vakna till liv samtidigt som solen bröt upp över horisonten. Det var så stilla och tryckande tyst i skogen att man hörde ingenting, det var absolut tyst och stilla. Skogen som i vanliga fall var fyllt av fågelsång och allehanda ljud låg alldeles knäpptyst inte så mycket som en vindil lyckades få en endaste gren på träden att röra sig. Till och med den öppna vinterbäckens porlande hade frusit till is och låg tyst och orörlig.

Lloongkåpas andedräkt syntes som dimslöjor där han satt under den stora granen och sov djupt. Han var mycket medtagen och kraftlös efter den långa ensamvandringen från fylkefar Fu’s land i norr. Han hade sovit under granen i det närmaste tre och ett halvt dygn i sträck. Den lilla fågeln satte sig på hans axel och sjöng och kvittrade det vackraste han förmådde, för att väcka honom. När solen hade brutit horisonten och det bleka morgonljuset hade övergått till dagsljus vaknade han till sist.

Sakta kom han till medvetande och sans. Den lilla fågeln flög upp på en gren intill, och burrade upp sig la huvudet på sned och plirade med sina små pepparkornslika ögon på Lloongkåpa som sakteliga började öppna ögonen och gäspa lågmält. Han fällde ner sin struthätta så det väderbitna och fårade ansiktet blev synligt. Kliade sömngruset ur ögonen och tittade på den lilla fågeln och frågade honom med tyst nästan viskande stämma. – God dag min lilla vän, varför väcker du en trött vandringsman under hans behövliga sömn?
– Det är så tyst i vår skog.
– Ja det är väl bra om man försöker sova om natten.
– Det är inte natt !
– Jasså, sa Lloongkåpa och såg sig runt. Det har du rätt i. Det va märkligt att det är så tyst och stilla.
– Inget har hörts på tre dagar och två nätter, sa fågeln.
– Tre dagar sa du?
– Ja, det verkar som skogen har förstenats.
– Förstenats?
– Ja, kvittrade den lilla fågeln, jag har inte sett en endaste rörelse sen jag kom hit för ett par dagar sedan. Skogen var alldeles svart sedan kom ett dön, och så vart det tyst.
– Dön och tyst?
– Ja, och det svarta drog söderut mot Snapphaneslätten.
– Svarta?
– Ja det verkade som om natten flyttade sig på vingar och liksom lyftes upp och flög ner mot Snapphaneslätten.
– Det lät inget bra, detta! Hur hittade du mig då?
– Din andedräkt var det ända som rörde sig på en dagsmarsch avstånd och det är fullt av konstiga hål och gropar i marken runt ditt träd det ser ut som om någon ryckt upp skogen med rötterna runt ditt natthärbärge.
– Olven och svartalfer, sa Lloongkåpa för sig själv medan han lyssnade på vad den lilla fågeln hade att berätta.
– Tre dagar sa du?
– Ja det är alldeles tyst!
– Då måste jag ha sovit i nästan fyra dygn, Jag som skulle vara hos Ramunder för två solvarv sedan. Det är bäst jag sätter fart så jag hinner fram innan midvinterfesten tar slut.
– Ramunder, vem är det?
– Åh, han är kung i Ramunders rike ett par dagsmarscher söderut. En mycket stor klok och vis kung. Vem är du då min lille vän, varför är du inte tyst och förstenad som resten av skogen?
– Jag är bara en obetydlig liten fågel, men du kan kalla mig för Skränspoven det är vad man kallar mig i mina hemtrakter.
– Jasså, jaha då säger vi det! Är min vän hungrig? Jag har bara en brödkaka kvar att dela på tills jag når fram till Ramunders borg. Det är inte mycket men vi får dela på det som finns.

Lloongkåpa reste sig upp och rättade till sina kläder och letade i tränsen efter brödkakan för att dela sin frukost med Skränspoven. Han plockade fram brödet och bröt loss en tredjedel lade tillbaka resten i tränsen och delade biten som var kvar mitt itu och räckte fram den till pippin.

Han knöt upp sitt långa gråsvarta hår i en tofs i nacken så det inte skulle falla ner i ansiktet under måltiden. Skränspoven flög ner och satt sig i hans hand och de åt under tystnad.

Han kände sig illa till mods för att han hade sovit så länge men trodde nog att det hade varit behövligt eftersom han inte hade vaknat tidigare.
Han satt lutad mot trädstammen och funderade på vad Skränspoven sagt om tystnaden och mörkret…

Ramunder satt fortfarande kvar i tornrummet sömnlös och grubblande över vad som hade hänt under natten, han hade kallat till sig Junker Jägare och sin dotter Skaga. Som för första gången i sitt liv hade fått komma upp till tornrummet, så det måste vara av allra yttersta vikt eftersom den kloke Ramunder lät en kvinna komma in i det heligaste av alla rum i den stora borgen.
Tornrummet var inte så stort, knappt 100 meter i diameter med öppningar åt alla väderstreck så man kunde få uppsikt åt alla håll. Det fanns till och med glas i några utvalda gluggar. Glas är ett hårt och genomskinligt material som var väldigt exklusivt och svårt att få fatt på och som endast de små nästan gyllenfärgade människorna bakom mongolernas rike kunde konsten att framställa. Resten av gluggarna var stängda med träluckor eller djurhudar. Mitt i rummet sprakade en liten men värmande ekbrasa i eldstaden, som gav både värme och ljus. Ovanför eldstaden hade kopparsmeden format en upp och nervänd tratt i renaste koppar, som ledde bort röken. På ett spett ovan elden snurrade två små alver en gris som stektes sakta och penslades med en väldoftande kryddblandning i renaste olivolja, utifall någon i Ramunders följe blev hungriga under sittande överläggningar.
I en vid cirkel runt eldstaden stod ett dussin bord i minst 10 tum tjock massiv ek. Bakom varje bord stod en stol eller närmare bestämt en soffliknande stol stor nog att rymma en handfull besökare. Vid Ramunders bord fanns dock endast en stol nog för att Ramunder själv skulle få plats. I stolarna låg det varma fällar att sitta på av björn, älg, och även myskoxe. På borden stod mjödkaggar utifall någon blev törstig.
Dörren in till detta rum var så stor och tung att endast de starkaste hade en möjlighet att rå på den så den rörde sig. De som hade tillträde och var betrodda behövde endast be så öppnades dörren genom ett lätt handslag, i annat fall var den obeveklig. Den och taket var byggd av virke från Asken Yggdrasil vilket gjorde den motståndskraftig mot all yttre åverkan och höll de onda på utsidan. Väggar och golv var byggd av massiv granit från urberget.
På väggarna hängde vackra gobelänger som Ramunders folk hade vävt och broderat, som talade om i bildspråk delar av Ramunders livshistoria. De som någon gång får tillträde till dessa fantastiska utsmyckningar behöver inte vara språkkunniga för att ”läsa” Ramunders historia. De lystes upp med små törefacklor som verkade kunna brinna för evigt. De lyste upp salen så det var fullt dagsljus dygnet runt. Utifrån sågs det höga tornet som en vandringsfyr på en dagsmarsch avstånd. Uppe under taket surrade nästan ljudlöst en armada av tusen och åter tusen Ljusknytt. Som likt eldflugor lyser av sig själva, där de bildade vackra mönster som även de hjälpte till att lysa upp salen när Ramunder bad dem att göra så.

Med tung och myndig stämma talade Ramunder för Skaga och Junker om sin oro. De hade inte märkt av den isande vindilen som svepte in genom festsalen under föregående natt, då de var upptagna med annat då det inträffade. Så de kunde inte känna samma oro som Ramunder, han var orolig för att de onda höll på att förbereda något, som Lloongkåpa hade förutspått redan i höstas. Han kände sig illa till mods och kunde inte förstå varför Lloongkåpa inte hade kommit till midvinterfesten i tid. Ura och hans män var i Österland så det var oroligt och passande att bli utsatt för otyg nu. Ramunder ville höra om Skaga och Junker hade känt någon oro den senaste tiden.
-Min käraste dotter Skaga, jag har för första gången någonsin låtit en kvinna träda in i mitt tornrum. Så du förstår att detta är ett mycket speciellt tillfälle. Junker min dyre hövding av jägarfolket har varit här förr, så du vet också att vi träffas bara här när det är svåra och stora saker i görningen som måste avhandlas eller när hövdingklanen har sina sittningar.
– Ja far, jag kan känna din oro, vad är det som tynger ditt hjärta?
– Var hälsad store konung, vad får dig att kalla en enkel jägarhövding till samtal mitt under pågående fest? Säg hur jag kan hjälpa dig.
– Tack för ni kom hit trots festligheterna. Jag känner djup oro för Lloongkåpa som inte har kommit hit ännu, han brukar aldrig vara sen till utlovade möten. Ura är i Österland som ni vet och jag känner olust.
– På vilket vis, frågade Skaga.
– I går natt blåste för ett ögonblick en isande vindil rakt igenom festsalen, där det annars aldrig blåser. Ljusen fladdrade till och blev alldeles blålila för ett ögonblick. Musiken kom av sig under en griseblink. (En griseblink gott folk det är en kort liten stund eller en väldigt liten bit ungefär som en endaste klunk mjöd ur en full tunna, bara så ni vet.) Det knottrade sig på skinnet och det blev ståpäls längs nackhåret, jag blev nästan rädd, känslan var nästan den samma som jag fick när din vördade mor försvann den dagen på sjön. Jag har inte känt det sedan dess, och den vill inte släppa mitt sinne så jag får ro, det gnager i mitt undermedvetna. Man skulle nästan tro att det var ett järtecken från Lloongkåpa att något ondsint var i görningen, men eftersom han inte är här så vet jag inte vad det vill säga. Det är därför ni har blivit kallade hit. Ni måste hjälpa mig att bli kvitt denna olustkänsla så vi får reda ut vad som händer. Hela kungariket är nästan här och deltager i festligheterna så riket ligger öde och är sårbart emedan vi har det trevligt i festsalen, jag vill inte avbryta festligheterna och beordra hem alla på grund av en ”olustkänsla”. Först måste vi reda ut vad den beror på. Eftersom Lloongkåpa ej har kommit och med sitt visa vakande öga se till att inget ofog händer så är jag dubbelt orolig. Tänk om jag skickar hem alla stammarna till vintervaka över ingenting, det vore oklokt.
– Jag ska försöka få språka med Mirframs, för att höra om hon vet något, sa Skaga.
– Jag är beredd att ge mig av med mina duktigaste scouter för att spana efter något, men vad ska vi söka efter? Lloongkåpa , svartalfer, jättar, olven, möljböxxer, eller vad?
– Tack Junker jag visste att jag kunde lite på dig och dina män. Jag har setat och tomglott i timtal ut genom alla gluggarna i tornet utan att se ett levande väsen på en dagsmarsch avstånd, vilket oroar mig det är så tyst i skogen så något otyg är på gång i alla fall. Inte ens Ljusknytten vet något. Jag har inte Lloongkåpas visdom att skydda er med så ge er iväg i alla väderstreck med största försiktighet. Rapportera fortlöpande om allt som ser annorlunda ut eller på annat vis är onormalt.
– Junker tackade för förtroendet och smög obemärkt iväg för att samla sina mannar.

Skaga öppnade gluggen som vätte mot nordnordost dvs åt det håll som Mirframs fylke var beläget och lyssnade ut i natten. Hon brukade kunna uppfatta ett mycket svagt sjungande som färdas med vindarna till Ramunders rike. Men i natt så var det som Ramunder sagt alldeles dödstyst. Märkligt inte ett endaste lilla vindsus hördes, det gav kalla kårar på Skagas rygg.
– Det var märkligt så spökligt tyst och stilla det är!
– Ja visst är det, svarade Ramunder.

När Lloongkåpa och skränspoven ätit upp frukostbrödet så reste sig han upp och gjorde sig redo för att fortsätta sin vandring mot Ramunders borg.
– Följer du mig i min ensamhet till Ramunders borg så jag slipper att ensammen gå, frågade han fågeln.
– Javisst, svarade han vi är de enda väsen som rör sig så det vore dumt att stanna kvar i en tom skog.

Lloongkåpa förstod fortfarande inte meningen med att vara ensamma i skogen utan trodde att den lilla Skränspoven syftade på att han inte hade några artfränder i närheten, ty han hade aldrig träffat på någon liknande fågel förr.

– Det var trevligt då har jag någon att språka med under vandringen.

Han samlade ihop sina saker och gjorde sig redo att vandra vidare in i Tivedsskogen. Han kände sig omåttligt trött och sliten precis som om någon eller något hade sugit krafterna ur kroppen istället för att ladda den trots flera dygns sömn.

Det var då som han gjorde den fasansfulla upptäckten …
Hans horn var försvunnet, den som gav honom möjlighet att kalla på Asagudarna, karvad ur Tors fantastiska dragdjurs horn. Försedd med omätliga krafter om hornet hanterades rätt. Men som i fel händer kunde blåsa ut allt liv och skapa enorm förstörelse. Det fanns visserligen inte så många som mäktade med att blåsa i hornet med den kraft som går åt för att skapa oreda i någon större utsträckning, men även små hornstötar kunde blåsa livet ur de som inte passade sig. De elaka Drummeldraggarna var förtroliga med hornets hemligheter, Ehrfor och några fler otyg fanns det men de ville sällan va ute i vinterkylan.
Drummeldraggarna är de ondas hantlangare som i sig är ganska harmlösa men om de styrs i grupp tillsammans med annat otyg kan de ställa till med mycket oreda för andra mera vänligt sinnade väsen.

Lloongkåpa letade febrilt i snön under granen och på marken runt densamma. Det va då han upptäckte att det inte fanns ett endaste träd kvar på flera hundra stegs avstånd runt den mäktiga gran han hade satt sig under för att vila tre dagar tidigare.

Han kunde bara konstatera att hornet var borta, allt annat var kvar, ja allt och allt… Han hade bara sina kläder och ränseln med mat och sin gyllene stav samt hornet, vilket nu var borta. Det gjorde honom väldigt orolig och rädd. Som tur var så hade de inte hittat eller tagit hans gyllene stav. Den var fylld med all behövlig visdom och kunskap laddad med någon kraft som vi skulle kalla magisk, som endast de äldsta och mest visa av alla shamaner hade. Vissa hade amuletter andra hade horn eller stavar. Lloongkåpa hade både en stav och ett horn men staven var den mäktigaste och detta gjorde att han kunde språka med alla levande väsen bland annat. Enda chansen att få en shaman att släppa till krafterna som finns i deras stavar är att dräpa dem. Det vill till en lika mäktig shaman för att kunna utföra ett sådant dåd. Hornet däremot var enklare att stjäla då den inte besitter samma krafter. Han förstod nu varför han va så trött. En ondskans tjänare hade försänkt honom i den djupa fyradygnsdvalan, under tiden han sov vilket gjorde honom försvarslös. Vilket var möjligt eftersom han var så utmattad och svag. Det hade helt enkelt tagit nästan fyra dagar att återhämta tillräckligt med kraft för att han överhuvudtaget skulle vakna.

Den lilla fågeln måste vara någon stormästartes sändebud som skickats till honom innan det var för sent. Hur skulle den lilla fågeln veta allt annars. Hur får man honom att sjunga ut sina kunskaper.
Om han nu var en mästares sändebud? De behöver inte veta mer än vad som krävs för stunden, eller så är det en mästares astralkropp, dvs. mästaren går in i ett annat väsens kropp som den lånar för att på ett enklare sett kunna kommunicera. De allra flesta mästarna är sedan länge utdöda i den bemärkelsen att de inte existerar i kroppslig form utan endast som ”frisvävande andar”, som kan via meditation och mångårig träning språka eller uppenbara visioner åt sina shamaner.
Lloongkåpa blev mer och mer orolig och hans tankar fladdrade osammanhängande kring vad som hänt!

De startade den långa vandringen mot Ramunders borg med bestämda steg. De fick hoppa över alla gropar och ojämnheter som fanns i marken efter Olven! Det var helt klart att Olven varit med vid hornstölden, inget annat väsen lämnar sådana spår i naturen. Mycket märkligt tänkte Lloongkåpa sällan har den ljusskygge olven lämnat sina nordliga landmarker. Vad är det för otyg i görningen, jag måste skynda mig till värmen i Ramunders borg, för att få vederkvickelse och kraften tillbaka så jag får veta vad som hänt. Här ute i snön och kylan orkar jag inget göra.
Middagssolen värmde och de kom in i skogen igen. Vandringen gick lättare nu och de två samspråkade om allehanda ting. Lloongkåpa kunde ändå inte få ut någon ytterligare information av den lilla Skränspoven.
Han föreslog att Skränspoven skulle flyga före och meddela Ramunder om att han var på väg. Men den lilla fågeln vägrade av rädsla att lämna hans sida. Så de gick vidare sida vid sida medan skogen verkade vara förstenad precis som Skränspoven sagt. Ingenstans såg eller hörde de ett endaste knyst! Lloongkåpa var för svag för att fundera ut eller ens försöka bryta skogens förtrollning och tystnad. Men å andra sidan så besvärades de heller ej av motvind eller kalla blåsiga vindar, så det var inte bara av ondo att det va så tyst och stilla.

Efter 15 timmars vandring utan paus, då hade de vandrat hela dagen och hela natten. När det dagades på nytt så stannade de till vid en frusen bäck för att få lite vatten. Bäcken var frusen men Lloongkåpa tog fram sin stav för att använda den som ishacka. Då vaknade den lilla Skränspoven som hade krupit ner ränseln vid mörkrets inbrott eftersom den inte kunde flyga i mörkret.

– Vad gör du Lloongkåpa, frågade han.
– Jag är törstig och behöver vatten.Det finns vatten i bäcken under isen så jag använder min stav för att hacka hål på isen.
Låt mig, sa Skränspoven.

– Ska du min lille vän hur ska du lyckas hacka hål på isen?
Skränspoven flög ner från Lloongkåpas axel och satt sig på en isvalk och började sjunga. Han sjöng med hög och klar ton som stegrades till frekvenser som människoöron inte hör. Bara ett par sekunder senare sprack isen isär. Vattnet strömmade fram i sprickan. Då böjde sig Lloongkåpa ner och kupade händerna till en kåsa för att samla upp vattnet som rann fram. Då slutade Skränspoven att sjunga. Genast frös vattnet till is igen.
– Du får nog sjunga lite till så jag hinner dricka och släcka min törst.
Jag han inte få något vatten innan det frös till.
– Javisst sa skränspoven och började att kvittra igen.
Genast sprack vattendraget upp igen och Lloongkåpa kunde släcka törsten sin i det iskalla vattnet.
– Åh, det va gott, men kallt. Är du törstig? Vill du ha en klunk?
– Nej tack jag behöver inget vatten svarade Skränspoven.
– Hur kommer det sig att du kan sjunga på detta vis, så att till och med isen rämnar, undrade Lloongkåpa.
– Alla fåglar kan det!
– Nej du, våra fåglar i skogen kan nog inte det, jag har då aldrig sett någon eller hört om någon som kan det!
– Nehej! Men vi Skränisar kan det i alla fall.
– Ja det är tydligt.
– Var finns ni då, jag har under mina vandringar aldrig sett en Skränis förr!
– Varför frågar du det? Undrade fågeln förbrytt.
– Man är väl bara nyfiken, trots min visdom och kännedom om det mesta här i Asarnas Rike så finns det ingen kunskap hos mig om er.
– Nehe… Så då är det väl så då, vi finns i massor hemma hos oss.
– Lloongkåpa fick ingen mer kunskap om den lilla vackra fågeln med den stora sångbegåvningen.

Ska vi vandra vidare medan det är ljust, vi är bara en dryg dag ifrån Ramunders borg nu.

– Ja, det är best att vi sätter fart, sa Skränis och flög iväg framför Lloongkåpa.

 

Kapitel 3

I eftermiddagens sista bleka solstrålars sken kom Lloongkåpa och den lilla Skränspoven fram till en sjö. Den låg alldeles spegelblank och den fallande solens sken speglades i dess blanka is. En märklig skugga syntes på isen. Den avtecknades som en ung och vacker flicka med synnerligen tilltalande vacker kropp. Hennes skugga såg ut som den var målad på sjöns is, hon hade långt rågfärgat hår som böljade ner över axlarna ner på ryggen, och hennes ögon blixtrade som diamanter i isen. Kroppen doldes endast av en flortunn slöja vävd av finaste durgvagel av de små silkesspindlarna. Hon projicerades som en suddig astralkropp med en fantastiskt vacker fyrfärgad skugga i sjöns is.

Lloongkåpa satte sig på huk vid sjökanten och beundrade den vackra bilden på sjöisen och funderade på vad det va han såg? Aldrig hade han tidigare sett en sådan bild förr. Han letade bland sina trötta tankar på vad denna bild ville säga honom.
Det måste vara ögonen som spelar mig ett spratt i den sjunkande solens sista bleka strålar som liksom fladdrar över den blanka isen. Trots att det var den enda naturliga förklaringen över detta ljusfenomen så försvann inte bilden av den vackra beslöjade kvinnobilden från isen. Han tittade beundrande på isen och letade efter en gestalt på andra sidan som kunde ge upphov till denna spegelskugga. Som verkade röra sig och streta som den satt fast.
Det fanns ingen kvinna på andra sidan sjön utan bara en svan som syntes ligga vid den andra stranden.

Plötsligt bröts tystnaden av Skränspoven.
– Astra! utbröt Skränspoven.
– Astra? Frågade Lloongkåpa.
– Oops! nu sa jag visst för mycket? Kvittrade Skränis
– Vem är Astra?
– Oops! Kvittrade Skränis igen.
– Den enda Astra jag har kännedom om är Gudinnan Astra, men henne har sällan någon sett! Är det samma Astra vi ser? Vad gör hennes vackra skugga på sjön Fagertärns is? Om jag inte kommer ihåg fel så är hon det godas beskyddare i flera galaxer där våran är en av de mindre, hur kommer det sig att hon skulle synas här och nu? Sa Lloongkåpa förundrat.
– Ja det är hon?
– Vem är då du min lilla kvittrande vän?
– Skränspoven!
– Som känner ett väsen som Astra?
– Ja!
– Underligt, mycket underligt det är endast en handfull varelser på Jorden som känner hennes existens och Skränis är en av dem.
– Ja!
– Hmm!

Det är konstigt att vi kan se en så stor och vacker skugga men ingen Astra som producerar skuggan… Tänkte Lloongkåpa för sig själv. Jag undrar om isen bär att gå på så slipper vi att gå den flera kilometer långa vägen runt sjön i den kalla djupa snön.
Sakta reste sig Lloongkåpa upp och knackade försiktigt med sin gyllene stav på isen och satt ut en fot för att kolla om den var tillräckligt tjock för att bära hans tyngd. När han slog staven i isen så slog det blixtrar som lös upp halva Ramunders rike från spetsen på staven. Hans knackningar ekade som tunga åskknallar i den tysta skogen. Detta fenomen hade han aldrig upplevt förr och fick sina farhågor besannade att det var något ondskefullt som höll sjön i sitt grepp.

– Vi måste skynda oss, pep Skränis oroligt.
– Varför det?
– Astra behöver din hjälp.
– Min hjälp?
– Ja kom nu skynda dig.
– Vad ska en ensam vandringsman som jag kunna hjälpa henne med?
– Du kan mer än du vill göra sken av!
– Hur vet du det?
– Du pratar ju med fåglar och har en gyllene stav.
– Ja men det har många.
– Inte en magisk stav, dessutom visste du om Astras existens.
– Vem är du egentligen min lille duniga vän?
– Skränspoven!
– Ja du har sagt det.
– Varför frågar du då igen för? Kvittrade den lille gynnaren och lade sitt lilla huvud med de små pepparkornssvarta ögonen på sned.
– Skynda dig över sjön nu då.
– Tänk om isen inte håller då?
– Jo den håller för dig. Du har inget ont i dig som kan sjunka eller fastna i den frusna sjön.

Den verkar vara tjock nog i alla fall. Sakta gick han över den hala isen som tycktes värma mer och mer ju närmare han kom över till den motsatta sidan. Det verkade som om Astras skugga levde och försökte tina upp isen men den inte hade kraft nog att lyckas. Hela sjön verkade nästan vara bottenfrusen och Lloongkåpa såg tydligt alla fiskar som var infrusna i isen. Märkligt att det ska vara bottenfruset, så kallt har det väl inte varit här? Lloongkåpa skyndade sig över mot den andra stranden så fort han kunde utan att halka omkull.

Hela sjöns is verkade vilja rämna och ge vika för Lloongkåpa och sluka honom ner i djupet. Men hans goda väsen och krafterna som han och staven besatt räckte för att Lloongkåpa inte skulle falla igenom isen. En kort stund senare hade de tillsammans hasat sig över till den andra sidan och kom fram till en ståtlig svan som satt fastfrusen i isen. Hon var både stor och stark samt stilig, men ordentligt medtagen av sina ansträngningar att försöka ta sig lös från isens grepp. Hennes krafter var nästan helt slut och låg med halsen utsträckt på isen sakta andades så att två små gråvita strimmor med ånga kom ut ur hennes näbb.

– Hej på dig, lilla svan hur är det fatt? Hur länge har du suttit fast i den här av ondska frusna sjön? Frågade Lloongkåpa.
– Tack för ni kom, jag klarar inte en isande kall natt till i detta is-helvete. Mina krafter är snart slut och jag kommer inte loss själv, snälla hjälp mig lös så ska jag vara dig tacksam för tid och evighet.
– Men vem är du som är kvar här under denna kalla vintertid, brukar inte alla svanar flyga söderut på hösten.
– Snälla hjälp mig loss så ska jag berätta allt ni vill veta.
– Jag är bara en svag och kraftlös vandringsman, men jag försöka hjälpa dig lös, du förstår att isen på sjön hålls ihop av ondska och jag vet inte om jag har krafter nog att bryta både is och ondskefulla förtrollningar.
– Vi måste lyckas, sa Skränis.
– Men jag är så trött och kraftlös själv, sa Lloongkåpa.
– Med gemensamma ansträngningar så ska Ni nog lyckas, sa svanen innan hon domnade bort och somnade av utmattning.
– Ja då får vi väl försöka hacka bort isen, sa Lloongkåpa

Han böjde sig ner och såg hur svanens bägge ben var fastfrusna i isen och sa till den lilla Skränspoven att vi måste vara försiktiga så vi inte gör henne illa. Sedan började han skrapa i isen med sin kniv.

Efter flera timmars huggande med kniven var han alldeles svettig och trött samt väldigt törstig av allt arbete. Jag måste få vila en stund och äta lite kvällsvard innan det blir alldeles svart ute.

Lloongkåpa gick upp från isen och gick upp i skogen bakom sjöstranden för att se om det fanns någon liten bäck som porlade, men det var fullständigt tyst. Inget porlande hördes någonstans. Han tänkte då att den enda lösningen som återstod var att samla ihop lite torra kvistar och göra en liten brasa. Framför den kunde han, Skränis och svanen värma sig, smälta lite snö och is till att koka lite te på de frusna ljungblommorna och björklöven samt några av de örter som han hade sparat i ränseln för utsatta situationer.
Han bad Skränis att flyga runt och samla ihop lite torra kvistar till elden så skulle de dela den sista brödkakan till kvällsvard.
Han gick tillbaka till svanen och tog av sig sin färgglada yttersärk och virade den runt Astra. Sedan tog han fram sina eldstål ur ränseln och en näve med torrt fnöske och ett par näverbitar. Han skrapade omsorgsfullt bort all snö och is på marken en dryg meter från Astra och placerade fnösken och nävern i den lilla provisoriska eldstaden. Lloongkåpa reste sig och hämtade ett par torra kvistar till och några grövre trädgrenar. Samtidigt kom Skränis flygande med näbben full av torrt gräs.
– Jag kommer strax tillbaka med mer, sa han och flög iväg igen.
– Bra jag ska bara spänta lite stickor så kan vi tända en värmande brasa och koka lite vederkvickande te, sa Lloongkåpa.

Lloongkåpa späntade stickor av trädgrenen och bröt resten i lagom långa bitar för att passa den lilla eldstaden. Innan Skränis hade kommit tillbaka en andra gång så hade Lloongkåpa hittat tre pinnar och en liten späd vide som fick tjänstgöra som snöre på hans trefot. När den var ordentligt surrad så ställde han den ovanför eldstaden. Lloongkåpa tog sin gyllene kätting som han normalt bar som skärp och hängde upp i trefoten. Den skulle han sedan hänga kitteln i. Han plockade fram sin kopparkittel ur ränseln och tog en nypa av sina örter ur läderpungen, som han la i kitteln tillsammans med de frusna ljungblommorna och björklöven. Sedan fyllde han den med snö innan den hängdes i kedjan.
Nu återkom Skränspoven med ett jättefång gräs. Lloongkåpa lade det ovanpå fnösken i eldstadsbotten, tog fram eldstålet som han slog mot ryggen på en pilspets av flinta. Gnistorna sprutade och hoppade över den lilla eldstaden. Det tog inte lång stund innan det började pyra och glöda i fnösket. Lloongkåpa lade sig ner och blåste försiktigt på den pyrande fnöskebiten och snart slog en liten eldslåga upp och spred sig sakteliga till det torra gräset och näverbiten. Efter någon minut så brann och sprakade det i den lilla brasan intill Fagertärns strand. Lloongkåpa stoppade in ett par vedträn i brasan och lyfte trefoten och kitteln på plats.

Lloongkåpa ställde en stor flat sten som reflektor bakom eldstaden och satte sig ner på ett vedträ för att inte bli blöt och kall bredvid Astra och väntade tyst på att teet skulle koka. När det var färdigt drack han flera kåsor varmt nybryggt te som doftade underbart gott av ljung. Han sa åt Skränis att smaka men han ville inte ha något. Lloongkåpa doppade ett stycke av brödkakan i teet och gav till Astra som tacksamt åt medan Lloongkåpa och Skränis åt sin del av den sista brödbiten.
– Jag hoppas det räcker till att mätta alla, för det är det sista jag har i min ränsel, sa Lloongkåpa.
– Jag äter så lite så det kommer nog att räcka, sa Skränis.
– Åh tänk inte på mig jag behöver ingen mat, sa Astra.
– Tokprat det är klart att vi delar det som finns på tre, sedan hugger vi loss dina fötter och går till Ramunders borg där vi får vila äta och värma oss tills alla krafter är återhämtade, sa Lloongkåpa.
– Ät ni jag orkar inte, sa Astra.
– Jag ska hjälpa dig att få ner lite bröd doppad i örtteet det återger dig kraft och styrka.

De tre åt resten av kakan och drack ur allt örtte under tystnad och värmde sig i brasans sken. Solen hade nu gått ner och bytts mot en klarblå nästan svart himmel med en uppgående måne och hela vintergatan som gnistrande speglade sig på sjöns is.

Skränspoven kröp ner under vingen på Astra och Lloongkåpa lade på de sista vedpinnarna och satte sig tyst och mediterade en stund.
Lloongkåpa hoppades få några av sina frågor besvarade under sin meditation men ingen av de högre mästarna gav någon bild på vad som hände eller varför.
När elden hade falnat och bara glöden knastrade och sprakade lite tyst så öppnade han ögonen och reste sig sakta för att hämta lite mera pinnar till brasan. Astra och Skränspoven sov djupt. Lloongkåpa smög ut i skogen och bröt några torra grenar från en stor gran i närheten. Han bröt dem i lagom stora bitar och gick tillbaka. Väl framme så lade han på ett par pinnar på glöden och genast så tog det eld i de torra grenarna och värmen och ljuset spred sig i den mörka natten.
Lloongkåpa konstaterade att det inte fanns någon anledning att fortsätta hacka i isen förrän det dagades igen eftersom Astra och Skränis sov så gott. Utan han satte sig vid brasans sken och vaktade de sovande vännerna. Han kokade en ny kittel med värmande Ljungte som han drack med välbehag under nattens sista timmar.

Hmm… Det var konstigt att isen är så hård och seg det måste vara en alldeles särskilt ondskefullt väsen som förbannat vattnet i sjön. Trots att jag är svag men ändå borde besitta flera karlars styrka inte lyckats hacka mig igenom den, men å andra sidan så har jag varit oändligt försiktig. Men med några timmars vila så ska vi nog snart vara klara.

När gryningen sakteliga bröt igenom nattens mörker så vaknade de sovande fåglarna och Skränis kunde inte låta bli att drilla en vacker liten melodiös sång i väntan på att solen skulle stiga upp över horisonten. Dess första värmande strålar hade redan brutit nattmörkret och färgade himlen svagt blålila.

Sakta och försiktigt började Lloongkåpa det tålamodsprövande arbetet att hacka loss Astra ur isen. Allt han hade hackat bort under gårdagen hade frusit på igen så det va som att börja från början igen. Lloongkåpa förbannade alla Knytt och Oteringar för deras ondska. Det verkade som om isen var hård som diamant denna morgon och Lloongkåpas dolk bara studsade på isen. Efter vad som verkade vara en halv evighet sa han att det går inte att forcera isen med dolken. Den är för hård, och för varje flisa jag hugger ur isen så smälter det i en ny så det blir inget som försvinner, ur denna ondskans is. Vi måste komma på något annat sätt att bryta isen.

Skränis min lilla sångfågel kan du inte försöka att sjunga som du gjorde för mig vid den frusna bäcken tidigare. Samtidigt kan du försöka att flyga sa Lloongkåpa till Astra så ska jag försöka dra loss dig.
Sagt och gjort den lilla Skränspoven sjöng för allt vad han var värd och faktiskt så började isen att rämna så smått. Isen stretade emot med våldsamma knakanden och det sjöng i hela isen när den lilla fågelns sång absorberades i den. Stora råkar gick upp överallt i isen för att sedan frysa till lika fort igen. Dånen från detta måste ha hörts på fjärdingsvägars avstånd. Efter en dryg timmes sjungande så var hela sjöns is uppbruten och frusen på nytt i ett alldeles skravligt isbrötelandskap. Astra satt alltjämt fast.
– Vi måste vila en stund, sade Lloongkåpa .
– Ja jag orkar snart inget mer, svarade Skränis.
– Använd din gyllene stav att slå i isen vid mina fötter samtidigt som jag försöker lyfta och Skränspoven ställer sig mellan mina ben och sjunger. Så ska jag samtidigt åkalla alla mina krafter i ett sista försök, sa Astra.
– Okay vi gör som du vill, sa Lloongkåpa.
– Låt Tors ursinniga krafter från Mjölner hjälpa mig att lösgöra Astra ur detta ondskans istäcke, skrålade Lloongkåpa och tog fram sin gyllene stav ur dess blåa sammetsfodral och lyfte den mot himlen.
Staven vibrerade och syntes nästan börja glöda samtidigt som en ljusblixt träffade den och luften vibrerade av spänning. Skränspoven blundade och skälvde av upphetsning under Astra samtidigt som han sjöng det vackraste och högsta han förmådde. Samtidigt började svanen Astra att långsamt men med bestämda slag slå med vingarna.

Lloongkåpa slog med ursinnig kraft sin gyllene stav i isen precis bakom Astra det slog upp ett stort hål i isen med ett fruktansvärt dån och vattnet liksom kokade, samtidigt sjöng Skränspoven sitt allra högsta crescendo och genom ett trollslag så lyfte sakta Astra genom isen upp genom luften, en tunn ”siraps-seg” istapp höll henne fången i ett sista försök att få behålla henne fången.
– Flyg Skränspov flyg så ska jag hugga av denna ondskans istapp vrålade Lloolångkåpa. Skränspoven lättade från iskanten och flög pilande snabbt in i skogen.
Astra flög för allt vad hon kunde medan den sega ”sirapsisen” blev längre och längre utan att släppa taget runt hennes fot. Lloongkåpa kände hur han sakteliga började sjunka ner i den frysande ismassan. Han kastade sig i en högflygande kullerbytta upp ur issörjan och landade rätt i eldstaden som släcktes med ett fräsande från Lloongkåpas blöta tunika. Han satte sig på knä uttalade en hemlig shaman besvärjelse och svingade sin gyllene stav mot den istapp som höll Astra fången.

Hela marken under dem skakade och höll på att rämna när krafterna från staven träffade istappen. Den blixtrade som ett värsta sommaråskväder. Astra skrek som en mistlur när isen rispade ett djupt sår i hennes lår och hon blödde ymnigt. Blodet rann efter istappen och färgade hela sjöns skrovliga yta röd.
Lloongkåpa bad om ytterligare hjälp från Asagudarna och svingade på nytt sin stav. Då den för sista gången med ett vansinnigt dön träffade isen så släppte den taget om Astra som kunde lätta mot skyn. Sedan blev det tvärtyst igen, det enda som hördes var Lloongkåpas tunga andhämtning och Astras vingslag uppe i luften.

Efter en lång stund av tystnad och återhämtning satte sig Lloongkåpa upp och tittade ut över den nu helt släta isen som var rödfärgad av Astras blod. Han samlade ihop sina tillhörigheter i ränseln, satte på sig särken och lösgjorde kättingen som han omsorgsfullt knäppte fast runt sin midja.
Den gyllene staven stoppades ner i det blåa sammetsfodralet och stacks ner innanför kättingen i midjan. Han släckte den sista glöden och kastade snö över eldstaden. Sedan fortsatte han under tystnad sin vandring sakta mot Ramunders borg och midvinterfesten. Astra och Skränspoven såg han inte till. De dyker nog snart upp igen tänkte Lloongkåpa.
Han gick sedan hela dagen i den alldeles tysta skogen mot Ramunders borg, som bara var en knapp dagsmarsch bort.

I alla år efter detta äventyr så är näckrosorna i Fagertärn röda till färgen och finns endast där och ingen annan stans i någon annan sjö.

 

Kapitel 4

Efter Ramunders rådslag i tornrummet pilade Junker ner till festsalen och samlade ihop ett dussintal av sina unga scouter som inte hade festat om för mycket på mjöd och festmaten. Resten av hans folk var upptagna i festligheterna tillsammans med alla andra. Ty detta uppdrag trodde Junker kunde vara både spännande och farligt, därför vände han sig till sina yngre scouter som inte hunnit bilda familjegrupper som kunde bli satta utan försörjare utifall något hände dem under detta viktiga uppdrag. Han tänkte att deras tid i festsalen må komma åter mången gång till.

De samlades utanför vapenkammaren och Ramunders halvjättar Fyn och Halvdor ledsagade in dem till rätt bord där deras bågar och koger låg snyggt uppradade. När de fått sina vapen och bälten med knivar och vattenpluntor begav de sig ut i den kalla vinternatten.

Vid vaktstugan som låg utanför Ramunders borg satt Junker med sina byfogdar som alla var pålitliga män, samt en kvinna. Den låg belägen en griseblink utanför den stora porten till Ramunders borg. I den fanns alltid en vaktstyrka på 100 man ur Ramunders egen vakt, redo att försvara borgen mot alla tänkbara fiender. I vaktstugans samlingssal satt vaktchefen och hans adjungtant. Inatt var det rövarchefen Bellruk som tjänstgjorde, han rensade ett av borden närmast den öppna spisen. Så det blev plats för Junker och hans manskap.

De satte sig runt det stadiga ekbordet och värmde sig i brasans sken. Adjutanten Hallgrim beordrades att få fram förnödenheter i rödrappet åt junkers alla scouter, så de skulle klara sig en vecka på vandring. Samt varma fällar så ingen skulle behöva frysa. Det fanns ingen tid för alla scouter att nå hem för att utrusta sig för en dylig strapats.

Hallgrim ropade snabbt till sig alla scouter som fick kliva in i vaktrummet medan vaktstyrkan beordrades ut för att kontrollera borgen yttervärn. Väl på plats i vaktrummet dök det upp en hel tomte-armé utrustade med nål och tråd, på mindre än en tjillevipp hade alla scouter som nog var ett 70 tal blivit uppmätta från topp till tå.

Sedan försvann tomtarna lika snabbt som de dök upp, för att rusa in i de inre regionerna av stugan och sy upp pälsar och fotbeklädnader som lämpade sig för vinterspaning. De små gråtomtarna är väldigt snabba med nål och tråd och tog hand om alla skinn och pälsar från borgens slaktade djur. De var och fungerade som Ramunders skräddarskrå och var vana att klä upp Ramunders rövare. De förfogade över en oändlig mängd skinn från skogens allehanda djur, som fällts till föda. De fanns allt från ekorrskinn till myskoxar, blandat med kanin, ren, älg, hjort, björnskinn samt ett litet antal bäver, mink samt hermelinskinn. Hermelinskinnen och till viss del även minkskinnen användes bara till de finaste dräkterna och festmantlarna, som bara Ramunder godkände.

På bara ett par timmar var alla scouter upprisslade i de vackraste pälsverken som gråtomtarna hade sytt upp på väldigt kort tid. Med tjocka stickade tröjor av finaste angoraull från de tusentals angorakaninerna som fanns i tomtarnas kaninfarmer hade stickats av flinka tomtenissor. På fötterna hade de fått skinnstövlar som både värmde och var så fluffiga av tjockaste myskoxskinn att de kändes som om de svävade ovan mark, samt att de inte lämnade några spår efter sig på marken.

Snart hade natten blivit till morgon och scouterna var redo att följa sina överordnade upprustade i nya vinterkläder och var sin välfylld ränsel med bröd, torkat kött och fyllda mjödpluntor.

Junker satt med sina närmaste och vaktchefen runt det stora bordet framför brasan, han berättade om Ramunders farhågor och bad sina trogna vapendragare att speja i alla väderstreck efter ondsinta ting eller väsen, samt att leta efter Lloongkåpa. De skulle under inga omständigheter få bli upptäckta av eventuella otyg och hamna i stridigheter utan endast spana och smyga tillbaka för att rapportera vad de sett.
Det var inte deras sak att gå i krig utan om så var skall Ramunder och de Vises råd besluta om vad som behövs göras och skicka ut stridsdugliga förstärkningar.

Hilldur från Undenstammen, du tar med dig två dussin scouter och beger dig norrut från Ramuders borg och täcker upp området mellan mittskär i väst till södra delen av Kilsbergen. Janke Yrtofs från Tinges, du och dina scouter går västerut bort till den stora Vänern. Åjja Binkeböj från Tissen drar söderut. Freja och jag tar resten och söker av Vätterns strand åt öster. Vi behöver inte gå längre än 4-5 dagsmarscher iväg men hinner ni till rikets utkanter så gör det igenting. Längre än så hinner vi inte vandra i alla fall. Se till att åtminstone en duvjägare och en skriftlärd finns i varje patrull så ni kan nyttja brevduvorna för att skicka tillbaka rapporter till vaktchefen. Ramunder väntar ivrigt på dessa rapporter. Sänd en duva var sjätte timma med de observationer ni gjort.

De bröt upp från bordet och begav sig ut till sina mannar. De stod och väntade på sina härförare. Hilldur, Janke, Åjja och Junker med Freja drog till skogs med sina följen i alla väderstreck.

Kapitel 5

Roman Skalder den vise och skriftlärde som vandrar mellan kungarikena lär kunna om inte alla så åtminstone de flesta sägner som någonsin florerat i historien. Roman Skalder är en druid som härstammar från människosläktet och har många mystiska kunskaper i att hela folk som på olika sätt lider av allehanda krämpor. Han bär ofta sin slängkappa och känns igen på sitt stora röda skägg och de knörvade mustascherna. Han är en stor och fryntlig figur som alltid är godlynt och har ett vänligt ord till alla. Han har ofta setts tillsammans med Lloongkåpa i deras gemensamma vandringar. De har tillsammans en bra kontakt med de gamla asagudarna och han vet att berätta om dess historia kring lägereldarna.
I en del kretsar anses hans krafter att hela som övernaturliga och är därför ses han som farlig och icke välkommen eller trovärdig hos dessa. Ramunder däremot vet att hans krafter är genuina och kraftfulla. Han är en vandringsman liksom Lloongkåpa och har bra kontakt med alla väsen som accepterar hans person. Ingen vågar heller trotsa hans kunskaper och medicinska kunnande då han hjälpt mången farare längs kungariket. Ingen vet var hans hemvist är men han brukar alltid dyka upp på rätt plats när han behövs, eller när det samlas folk runt lägereldarna, för att berätta en skröna. När Roman Skalder talar så lyssnar massorna andäktigt.De får alltid ett vist ord på vägen under sina resor.

Den här kvällen var han på väg öster ifrån genom den kalla vinternatten mot Ramunders borg och midvinterblotet som skulle hållas där. Han såg den lilla elden genom mörkret i skogen och kände röken sticka i näsan. Han närmade sig tyst och försiktigt för att inte skrämma eller annonsera sin ankomst utifall det var något ondsint väsen som uppehöll sig runt lägerelden.
Han såg en liten scout som stod på vakt i lägrets utkant och spejade ut åt hans håll. Han svepte sin mantel runt sig och tycktes sugas upp av omgivningen, den lille tränade scouten märkte inte när Roman Skalder sakta gled förbi honom. Han stannade och viskade i scoutens öra att Roman Skalder var här och att allt var lugnt. Den lille scouten såg nu Roman Skalder och såg förvånat upp på honom utan att rädslas, då han hade hört många historier om denne märklige man.

– Varför är ni ute på manöver så här dags mitt i smällkalla vintern?
– Vi ska spana efter oteringar.
– Jasså är det sånt otyg ute nu?
– Ja de säger det men vi har vandrat i tre dygn utan att sett ett enda väsen i skogen.
– Då är det väl inga otyg ute då?
– Nej det verkar så!
– Följ med tillbaka till brasans värmande sken så kan jag berätta någon historia för er.
– Jag kan inte, sa scouten.
– Varför inte?
– Jag står på vakt.
– Det behövs inte när jag är här!
– Varför det?
– Jag hör och märker om något ondsint närmar sig på långt håll och kan förvarna er om så är!
– Men vad ska Janke Yrtofs säga om jag lämnar min post.
– Ingenting när jag har förklarat för honom hur det ligger till. Kom med nu så går vi till lägerelden och värmer oss.

Det var några dussin av Junker Jägares scouter som hade slagit läger och tänt en liten eld för att värma sig och deras mat över. Deras ledare Janke Yrtofs såg förundrat på när den store mantelklädde figuren dök upp och hans ansikte lystes upp i lägereldens sken. Han reste sig och hälsade artigt på den mytomspunne mannen.
Alla scouter som inte sov såg inte Roman Skalder förrän han lättade på manteln och satte sig och samspråkade med Janke Yrtofs. När värmen letade sig in innanför manteln sken Roman Skalder ansikte upp och han hälsade på alla scouterna.
De språkade en lång stund och åt en bit grillat kött och drack en klunk mjöd eller två. Sedan ville alla höra historien om hur den stora rövarhövdingen Ura Kaipa hade fått sin vargskinnsväst.

Hmm … sa Roman Skalder, och satt tyst försjunken med sina tankar en lång stund , elden falnade och det var bara en glödbädd kvar i eldstaden som flammade till då och då med någon enstaka gulfärgad flamma. Alla satt andäktigt tysta och väntade på att Roman Skalder skulle ta till orda.
Roman Skalder nickade åt en av de scouter som satt närmast eldstaden, han lade utan ett ord på ett par tre vedträn på glöden och blåste försiktigt på dem för att elden skulle ta fart. Efter ett par minuters tystnad satt alla och tittade på hur eldens flammor tog tag i vedträna och värmen och ljuset från brasan spred sig runt dem.

Den historien minns jag tydligt som om den hade hänt igår! Men det är nog ett trettiotal sommarperioder sedan ungefär. Den som vet den vackra Skagas rätta ålder vet också när den historien har sitt ursprung … Då den lika mycket handlar om Ramunder och Skaga som om Ura Kaipa.
Vår vördade Kung Ramunder levde som alla vet ett hårt och äventyrligt liv i sin ungdom när han och hans rövargäng härjade i bygden. Det finns mången historia om deras upptåg. Men denna om Vargskinnsvästen började nog ett par sommartider före.
Ramunder hade ett hemligt kärleksförhållande med den undersköna bergakungen Hasse Tvåtand dotter Beda tillika prinsessa över Kongsvinger.
De träffades i smyg och utan att gå in på några intimare detaljer så fattade de tycke för varandra. Ramunder gjorde allt som stod i hans makt för att få äkta den vackra Beda. Men Hasse Tvåtand ansåg inte att en liten Sveakung var fin nog åt hans älskade dotter, utan hoppades att någon av gudarna skulle lyfta henne till den högre maktens boningar.
Det spelade ingen roll att Ramunder härskade över hela Tiveden och hade en fantastisk borg. Efter ett av deras kärleksmöten så föddes utan Ramunders vetande prinsessan deras enda dotter Skaga. När Hasse Tvåtand fick reda på detta blev han rasande och förvisade prinsessan Beda från sitt rike. Hon sökte sig då till Ramunder i sin förtvivlan. Deras dotter Skaga hade Hasse Tvåtand behållit och ämnade att sätta ut till vargarna eftersom hon var en oönskad avfälling i hans ögon.

Beda och Ramunder var lyckliga med varandra i den vackra Tivedsskogen, och stort bröllop planerades till sommaren. Ramunder skulle få sin prinsessa till drottning trots att Hasse Tvåtand gnisslade. Han hade förskjutit henne så han kunde inte längre råda över Bedas liv.
Beda var trots sin bedårande skönhet djupt olycklig över att Skaga som dottern hette inte fanns vid hennes sida. Ramunder var ovetande om detta och hans älskade Beda ville eller vågade inte berätta om deras förstfödda dotter, då hon var rädd för att Ramunder skulle gå i krig mot hennes far för att få tillbaka Skaga. Hon hoppades att hon skulle kunna glömma Skaga som troligen redan var död utsatt till Ulvarna i Kongsvingerskogarna. Hon hoppades att kärleken till Ramunder skulle ge dem flera barn att älska.
Hon älskade däremot att få ro ut på sjön Ungen i sin ensamhet och trösta sig och hämta kraft från djupet i sjön. Hon kunde tillbringa hela dagar på den vackra sjön och meditera och sörja sin förstfödda samt fundera ut ett lämpligt sätt att berätta för Ramunder om deras Skaga. Hon gladdes emellertid åt Ramunders närhet och kärlek och längtade till den stora dagen då bröllopet skulle gå av stapeln.

En tidig morgon i mitten av maj, solen var på väg upp och skingra den täta fuktiga morgonrånnan som låg som en slöja över sjön, gick Beda och hennes två jungfrur ner till sjön för att ro ut för en stunds vederkvickande meditation. När de kommit ut halvvägs i den lilla båten på sjön så sjönk den helt utan förvarning. Beda och de två jungfrurna försvann i djupet och tog med sig hemligheten om Skaga …

Ramunder var utom sig av sorg och visste inte hur han skulle bete sig. Men han kände sig i alla fall tvingad att berätta den sorgliga nyheten för Hasse Blåtand att han dotter trots att hon var förskjuten hade förolyckats i en båtolycka.

Ramunder lämnade uppdraget till Ura Kaipa sin trognaste vän och rövarhövding, att fara till Hasse Blåtand med den tragiska nyheten.

Ura packade sin stora starka häst med förnödenheter och sitt svärd och begav sig västerut längs stigarna mot Kongsvingerskogarna. Det var ingen direkt ofarlig resa då trakten var full av elaka oteringar och andra rövarband. Men Ura som var fylkets största och mest orädde krigare menade att det gick fortast om han reste ensam.
Så han gav sig iväg, på sin flera veckor långa resa västerut. Efter ett par veckor så kom han en kväll fram till gränsen av Hasse Blåtands rike.
I den stora täta skogen fanns det bara små nästan osynliga djurstigar upptrampade, men Ura kände sig säker på sin väg. Han hade fått lära sig av shamanen Lloongkåpa att hitta och navigera rätt med hjälp av stjärnorna och att läsa solen samt titta på naturen för att färdas i rätt riktning.

När han på kvällskvisten på den femte dagen stannade vid en liten bäck för att äta och vila samt ta ett välbehövligt bad efter flera dagars ritt genom den oländiga naturen. Hörde han på håll hur en flock med ulvar hetsade varandra och ylade. Som den orädde rövare han var konstaterade han att de var tillräckligt långt borta för att inte besvära honom för tillfället. Han klädde istället av sig för att ta ett bad i den lilla skogstjärnen strax nedanför hans rastplats.

Ura tog av sin trogna häst selarna och skinnet han satt på som låg på hästens rygg sedan gick de ner och badade i den ljumma tjärnen. Ura skrubbade noga av allt smuts på sin häst som frustade av förnöjsamhet över att få lite omvårdnad. Även hästar blir svettiga och fulla av resdamm under en så här lång resa. När badet var avslutat och de kom upp till lägerplatsen soltorkade sig Ura i solens sista strålar och sedan klädde han på sig. Sedan tog han sin ränsel och plockade fram kvällsvarden som han åt och njöt av den falnande solen.

Ura plockade ihop lite vedpinnar till nattens lägereld innan det blev mörkt, sen gick han ut på jakt för att eventuellt kunna få lite grillat till kvällen.
Han smög ljudlöst genom skogen på jakt efter något villebråd att fälla med sin båge eller spjut beroende på bytets storlek. Han såg snart spår efter råbocken som han följde i den täta snårskogen. Efter en halvtimmes tyst vandring såg han bocken som stod i en glänta och åt av det kvällsfuktiga gräset i det svaga månskenet.
Mörkret började nu lägga sig allt tyngre över marken och sikten begränsade sig till det bleka månskenet i skogen. Han stod länge på huk och beundrade den vackra bocken som troligen var en fjolårskalv med sina små vassa horn.

Den spjuveraktiga pojken i Ura vaknade till liv och han bestämde sig för att försöka fälla sitt byte med kniven istället för att enkelt skjuta den med pil och båge. Han stannade och lade ifrån sig sitt stora tunga svärd och pilbågen samt koger. Med endast sin stora kniv smög han sakta, oändligt sakta mot dungen där råbocken ovetande fortfarande stod och betade.
Plötsligt prasslade det till och Ura hukade sig samtidigt som bocken tittade upp och vädrade oroligt, spejade med ögon och öron runt sig och skuttade in med ett par snabba steg in i skuggorna.

Hmm, är man upptäckt tänkte Ura … skulle använt bågen så hade jakten varit över nu. Men det blir mer spännande så här.
Han smög sakta mot den plats där bocken stått och betat. Som van spejare och stigfinnare som han var så hade Ura inga problem att spåra bocken. Han smög nu ännu försiktigare för att inte skrämma iväg den ännu längre in i skogen. När han stannade till för att lyssna hörde Ura bocken bara några meter framför sig i den snart kolsvarta skogen.
Han såg nu konturerna av bocken som tydligen upptäckt något eftersom den inte märkte hur Ura smög sig på den. Med ett högljutt vrål kastade sig Ura om halsen på råbocken och med ett snabbt ryck låg den på marken och med vant handlag bragde han råbockens liv. Det hela gick så fort att den lilla bocken aldrig han känna vad som hände. Nöjd med jaktlyckan lade han sitt byte på ryggen och glad i hågen visslade han en stump och vandrade sakta tillbaka mot sitt läger.

Nu hörde han Ulvarna som redan tidigare på kvällen hade hörts i fjärran. De hade nu närmat sig och Ura bedömde att det var mindre en 1000famnar iväg. Han hade varit så koncentrerad på sin jakt att han inte hört hur Ulvarna smugit sig allt närmare. Han förbannade sin egen oaktsamhet när han lekte jakt istället för att gjort jaktproceduren kort.
Ura ökade stegen då han kände sig naken utan sitt svärd. Åtminstone om det var ulv i närheten.
Plötsligt så stod Ura öga för öga med en jättelik ulv som morrade ilsket åt honom.
– Försvinn din best, vrålade Ura i hopp om att ulven skulle bli rädd och ge sig av. Den stora besten sköt ragg och morrade än värre. Ura försökte gå runt för att komma bort till stigen som ledde bort till den plats där han lämnat sitt svärd.
Ura visade ingen rädsla utan gick med bestämda steg runt ulven.
– Jag vill dig inget ont så ge dig iväg bara. Råbocken är min så du får fälla ditt eget byte.
När han kom fram till gläntan där råbocken stod och betade såg Ura hela Ulvflocken som stod och det verkade som om de väntade på den stora ulvbesten som drivit Ura dit.
Ura drevs ut i mitten av gläntan när han hörde ett ynkligt pip och en väldigt lågmäld hulkande snyftning, från en blodig trasa hängande i käften på en av de stora bestarna.

– Era lurviga bestar har ni varit på rov …
Den största av ulvarna gjorde plötsligt ett utfall mot Ura. Hetsade av de andra i flocken. Ura han nätt och jämt att reagera. När bestens uppspärrade gap skulle slå käften runt bytet på Uras rygg så snurrade Ura runt och gav ulven en rejäl snyting istället.
Besten föll i backen med en duns och innan den han resa sig hade Ura släppt sin råbock och slängt sig på bestens rygg. En flera minuter lång strid med vrål och skrik från Ura och ylande från besten. Bataljen slutade tvärt när Ura lyckades vrida nacken av den stora Ulven.
Svettig och riven av ulven reste sig Ura upp från marken och höll upp den döda besten i nackskinnet inför de andra ulvarna.

– Se ni! Era onda bestar som är avskräde i guds natur. För att visa alla onda väsen vilka som besitter de godas vilja och styrka, skall jag göra en väst av er ledarvargs skinn. Ge er av och nåde er om ni vågar korsa min väg igen, då ska jag dräpa er alla och förse hela stammen med vargskinnsvästar. Vrålade Ura.

Släpp knytet din lurviga vandal … Vad har du fått detta rov ifrån? frågade Ura medan han blängde ondsint på den stora varghonan med det lilla knytet mellan käftarna. Varghonan vågade inte annat än att med svansen mellan benen och med sänkt huvud sakta gå fram till Ura med knytet.
Hon släppte försiktigt ner det sprattlande knytet vid Uras fötter, och backade tillbaka till resten av flocken av ulvar.

Ura reste sig upp och vände sig mot flocken.
Schas era blodtörstiga monster, löp till skogs och visa er inte mer för då blir ni västar allesammans, om det så är det sista jag gör i detta jordeliv innan Tor kallar mig till Valhall. Jag ska bära västen av er fallna ledarulv i resten av mitt liv så ni vet vilken ni har att möta i fall våra vägar möts igen och ni vågar visa era fula anleten längs min väg igen, så schas på er försvinn ur min åsyn!

Flocken med ulvar dröp iväg med svansarna mellan benen in i den mörka täta skogen. Det var den sista gången Ura såg eller hörde vargarna yla i den delen av Ramunders rike.

 

Kapitel 6

Roman Skalder den vise och skriftlärde som vandrar mellan kungarikena lär kunna om inte alla så åtminstone de flesta sägner som någonsin florerat i historien. Den här kvällen satt han runt lägerelden med Janke Yrtofs och han scouter och hade berättat historien om hur Ura dräpte den stora Alfa-ulven, som sedemera blev en skinnväst till den mäktiga krigaren.
De ivriga scouterna som andäktigt lyssnat på Roman Skalder satt länge tysta och funderade över den sägnen de nyss hade fått höra.
Brasan hade nästan falnat och den röda glöden glimmade. Alla förväntansfulla åhörare satt stilla och funderade och tomglodde in i lägereldens glöd.

Till sist kunde inte en liten plirögd scout vara tyst!
Scouten bröt den magiska tystnadens skimmer … med en fråga som troligen grodde i allas tankar … Vad eller vem var det i knytet? Vem sydde västen? Hur slutade jakten? Kom han fram till Kongsvinger och Hasse Blåtand?

Jodå nog vet vi vem det lilla knytet var sa Roman Skalder, eller hur?
Nej inte vi, svarade flera av de små scouterna.
Jasså, säger ni det!
Men du Janke, din gamla kanalj har väl träffat henne flera gånger.
Har jag? sa Janke Yrtofs, och såg alldeles frågande ut!
Jo! det vill jag lova, sa Roman.
Det vet jag inte för nu är jag inte riktigt säker på vem du syftar på! sa Janke.
Jasså! Inte ens du vet skrockade Roman så den runda fryntliga figuren studsade upp och ner på stocken där han satt.

Nåväl timmen är sen och vi borde sova, men det är klart att jag lite kortfattat kan berätta fortsättningen på den natten då Ura dräpte vargfar i Kongsvingerskogarna.
Lägg på mera ved på brasan och grilla på lite mer kött så ska jag fortsätta historien om Ura och Skaga …

 

Kapitel 7

Lloongkåpa den vise och skriftlärde shamanen som vandrar mellan kungarikena gick med bestämda steg mot Ramunders borg för att fira midvinterfesten med rikets alla invånare och folk och fä från världens alla hörn. Den vackra svanen och Skränspoven hade kommit tillbaka efter den gångna nattens vandring. De flög före och man kunde höra deras vingslag och tjatter i den nu stigande morgonsolens första bleka värmande strålar. Lloongkåpa vandrade sakta och mödosamt med envisa steg genom den djupa snön i det sargade landskapet. Det gick mycket sakta eftersom han hade gjort av med massor av energi under förra dygnet då han tillsammans med Skränspoven lösgjort Astra från Fagertärns förtrollade is.
Hela landskapet är fårat och ärrat av den sista istiden som för ett antal tusen år sedan passerade förbi och lämnade hela Ramunders rike och resten av Tiveden full av förkastningar i naturen. Dessa sprickor, stup och raviner tillsammans med de uppstickande bergsknallarna gjorde vandringen än mer besvärlig, tröttande och tidskrävande för en ensam vandringsman.

De stora grova granarna stod tätt och trollens närvaro kändes tydligt. Lloongkåpa tjoade lite lågmält på Fjuppen, ett av stortrollen i Ramunderskogen, men fick inget svar, vartefter han närmade sig deras del av skogen. Han visste var de brukade finnas till och mött dem här ett otal gånger under sina vandringar.
De storfotade lite klumpiga trollen med sina skäggiga, håriga ansikten och stora öron och oftast svarta spretiga kalufser, var många rädda för bland människorna. Mest på grund av deras slafsiga stil med mumlande läten och i människoögon sett fula anleten. Men de flesta troll som fanns här i Ramunders rike var varken stora eller argsinta. De var som troll är för det mesta, ganska harmlösa lata skogstroll som levde på vad naturen gav dem, med så liten ansträngning som möjligt. De bodde i sina trollhålor i backen bland klippblocken. De verkade aldrig frysa, om det berodde på att de var så håriga och oftast hade tjocka skinnfällar som kläder som gjorde att de inte frös eller inte vet man inte. Trollen behöver därför inga uppvärmda hus. De klarade sig gott och väl i de hålor eller grottor de fann i naturen. Ibland tog de över ett gammalt björnide eller två som bohåla och var nöjda med det.
Trollen sågs ibland smyga ner till människornas lador om nätterna för att ”låna” lite av varje. Vi vet att det kallas för stjäla och stöld, men trollen tycker att de borde få ta för sig av allt det goda som bara ligger där och väntar på att bli taget. De är inte så sluga så de kan lägga upp egna förråd utan lever lite dag för dag så att säga. Människorna och Tomtarna samt Vättarna som är ordentligare folkslag som lärt sig att lägga upp förråd gillar inte trollens framfart eftersom de förutom att bara ta för sig av vad de vill ha dessutom har en viss förmåga att riva runt, förstöra och skräpa ner alldeles kolossalt varthän de drar fram i sin iver att hitta mat.
Allt för ofta blir det en massa onödigt groll mellan människor och troll och då vanligtvis vintertid då det är svårt att hitta mat i skogen. Trollen är inte elaka och argsinta som många tror utan mest hungriga. Dessutom är människornas husdjur rädda för troll, eftersom de ibland kan stjäla och döda dem för matens skull, de förstår inte nyttan av att hålla boskap, för både skinnen köttet eller mjölkens skull, eller nyttja dem som riddjur eller dragdjur. De ser bara djuren som mat.
Tja … trollen är nog lite dumma skulle människorna säga, men duktiga på att ”låna” och smyga i skogen.
Normalt sett så ska det till ett mycket oförsiktigt troll i skogen för att vi människor ska se eller höra dem. De är på tok för skickliga smygisar för att låta sig upptäckas av människor. Men tro mig de finns likväl …

Konstigt tänkte Lloongkåpa inte ett troll man ser, men det är klart de är väl på midvinterfesten de åxå, inte låter väl Ramunder de vara utanför, för då har de väl rivit halva rikets alla lador medan de andra är i Ramunders borg.

Lloongkåpa kom fram till det vi kallar för Trollkyrka, där satte han sig efter en lång och krävande klättring på toppen av bergsknallen. Han bestämde sig för att i lugn och ro sätta sig och vila en stund och meditera. Dels för att försöka få svar på några av alla de funderingar han hade i sitt inre samt att på ett snabbt sätt få tillbaka lite krafter för den sista vandringen till Ramunders borg som nu syntes från platsen där han satt och blickade söderut.
Lloongkåpa plockade fram sina elddon och gjorde en liten värmande brasa i eftermiddagens sena timme. Eftersom brödet i ränseln var uppätet så fick han nöja sig med lite varm dryck.

Utsikten var fantastisk med utsikt åt alla håll. I väster syntes den stora Vättern och i öster kunde man skönja Vänerns blå vatten. Där i mellan sträckte sig Ramunders rike.

– Skränis min vän, var är du?
– Skränis, Skränis … hoho … hallå!
– Tjirp, tjirp, vad vill du och varför skriker du? jag är ju här, svarade den lilla fågeln.
– Jag såg dig inte!
– Men jag var prexis här ju!
– Jag tyckte jag hörde er långt framför mig.
– Gjorde du?
– Ja, jag tyckte det, men ja’må välan ha hört fel då?
– Kanske det!
– Jag kände mig lite ensam och funderade på vad som hänt med Astra?
– Tjirp, tjirp, vad vill du veta och varför?
– Hur kan en liten plirögd gynnare som du känna henne?
– Tjirp, tjirp, vad vill du veta och varför?
– Tja man är väl lite nyfiken, trots min visdom och kunskap så förstår jag inte? Och om man inte frågar får man inget veta eller hur!
– Tjirp, tjirp, vad vill du veta och varför?
– Tjirp på dig du … din lurifax!
– Tjiiirp!
– Nå … får man några svar eller?
– Du känner också till Astra så varför kan inte jag?
– Näe det är klart men i vår värld här så är hon mest bara ett mytomspunnet väsen eller halvgud, som bara de visaste har sett eller hört talas om och som bara visar sig för de utvalda i speciella situationer.
– Tjiddevisst så är det!
– Vem är du då?
– Skränspoven vet du väl!
– Ja … du har sagt det, svarade Lloongkåpa.

– Ponera …Om det är Astra som visade sig i den vackra svanfågelns kropp. Varför skulle hon då ha fastnat i Fagertjärns vatten. Om hon är det eller den som jag inbillar mig att hon är så borde hon inte bli fastfrusen. Och vad är det då som gjorde det möjligt att kunde hålla henne fången i isen?
– Ponera?
– Va?
– Ponera, vad är det för ord? Sa den pillemariska pippin.
– Vadå?
– Ja … ponera?
– Ponera vadå?
– Ja just det ponera! Vad vill du säga med det?
– Hör du du! Försök inte att glida undan nu! Ponera är detsamma som att antaga, eller förutsätta okay!
– Okay vi ponerar, svarade skränspoven.
– Du sover som en stock i en öde skog i tre dygn och saknar ditt magiska horn och marken är full av olvspår …allt liv verkar som det har frusit fast, skogen är både stilla och knäpptyst. Inte ett livstecken på flera dagsmarscher och du funderar om jag vet vem Astra är?
– Snacka om tossig ponering.
– Ja just därför …jag förstår inte vad som är i görningen, sa Lloongkåpa förundrat och tittade på den lilla Skränspoven som satt på klippan intill honom.
– Tja kvittrade han det är nog någe elakt på gång skulle jag tro och Astra har väl upptäckt något och vill hjälpa till, vad vet en liten fågel som jag?
– Ja det va just det, vad vet du? Min plirögde lille vän, vad vet du?
– Näe! slutponerat, vi måste till Ramunders borg för vila mat och överläggningar, kom så flyger vi!
– Jag kan inte flyga, men flyg före ni så kommer jag så fort mina gamla ben orkar bära mig de sista sjumilakliven, sa Lloongkåpa till den bortflygande fågeln.

Skränspoven kvittrade glatt och flög iväg. Långt nere i dalen vid sjön Trehörningens strand vid Junker Jägares sten satt den stora svanen och väntade på honom. Snart kunde Lloongkåpa se det omaka fågelparet sakta segla iväg mot Ramunders borg medan han själv fick lita på sina apostlahästar.

Lloongkåpa släckte sin lilla lägereld och plockade ihop sina få ägodelar och vandrade ner de sista timmarnas vandring mot Ramunders borg, fortfarande utan att få svar på sina frågor. Jag hoppas det klarnar efter lite sömn och mat hos Ramunder, tänkte han.